Jag hade inte träffat Daniel på flera år innan olyckan, visst såg jag honom då och då, men jag hade inte pratat med honom. Jag kände honom inte som en vän eller bekant just då, men när vi var små umgicks vi väldigt mycket med Emelie och då även ibland Daniel. Jag minns att jag tyckte att han var stor och läskig, men jag tyckte även när jag blev lite äldre att han var väldigt fin vilket gjorde att jag blev jätte blyg så fort han kom! Jag tyckte också att han var lite läskig för att han och Emelie bråkade ibland, men jag visste ju egentligen att det bara var små bråk som alla syskon har!

En gång, som jag minns iallafall, fick jag spela ett av hans spel och det tyckte jag var jätte coolt! Och om vi behövde hjälp med något så hjälpte han oss. På senare år tappade vi kontakten med Emelie och då även den lilla kontakt vi hade med Daniel. Men det betyder inte att jag slutade tycka att han var väldigt fin och snäll! Jag har alltid tyckt det och det är så jag alltid kommer minnas honom. Såklart var han ju inte fel fri, men vem är det? Men han var en genuint snäll och fin person i det stora hela och det är det som är viktigt! Och för att inte tala om att han var en toppen bra skidåkare! Han var den storebror jag alltid önskat mig, den som driver en till vansinne samtidigt som han finns där och skyddar en när man behöver det. Jag hoppas det inte verkar som att jag försöker låta som att vi stod varandra nära, för det gjorde vi inte,
men hans minne är verkligen värt att föra vidare, för vem som helst kunde se att han var en toppen kille!