Ett år, det är helt sjukt hur fort tiden kan gå, trots att det känns som att den står still… Jag tror inte någon kan förstå hur rörig Din och min relation egentligen var, utåt sett bråkade vi något fruktansvärt, ibland kunde vi inte ens vara i samma rum utan att det blev en himla massa bråk, men Du och jag visste att vi hade något, som jag kan tänka mig inte många syskon har, vi hade ett speciellt förtroende för och till varandra! De fanns saker jag kunde säga till dig som jag inte kunde säga till nån annan. Som jag nu mer går ensam till Din grav för att säga.

Jag kommer ihåg en gång när Du och jag satt på golvet inne på mitt rum och lutade oss mot sängen, det var alldeles mörkt i rummet, vi var hemma ensamma och vi började prata, om allt, om olika val vi gjort i livet, bra och dåliga, om träning, om livet, drömmar, allt! Jag berättade att jag inte kunde tänka mig Dig gå på något annat gymnasium än just skidgymnasiet i Järpen, Du passade liksom inte in på bygg, teknik, fordon eller nått annat, Du var där Du passade in som bäst, då sa Du ”du ska veta Emilié hur mycket det värmer i hjärtat att du säger så, det är dom orden jag kommer ta med mig ut i träningsspåret, och när det går som allra tyngst ska jag tänka på den här stunden och då vet jag att det kommer gå mycket lättare!” Det är det starkaste minnet jag har med dig brorsan, den stunden kommer jag aldrig glömma! Det är dom orden jag kommer ta med mig ut i livet, för jag vet att det kommer gå mycket lättare då! Egentligen vill jag bara säga hur mycket jag saknar Dig! ❤