Jag lärde känna Daniel när jag flyttade in på elevhemmet samtidigt som han. Första gången jag träffade han så tyckte jag att han verkade lite halvläskig, men den bilden ändrades fort och jag insåg vilken go och härligt person han var. Jag fick även snabbt inse att han älskade att jävlas, och framför allt att jävlas med mig under gymnasietiden. Varje gång han jävlades så gjorde han det med ett leende, så fast jag hellst ville skälla ut han så kunde jag bara skratta, så det var vad jag gjorde hela första året på elevhemmet. Sista veckan på elevhemmet hade Daniel ”för mycket saker på sitt rum” (enligt han) så han bodde tillsammans med mig i mitt rum, vi snittade 3 skräckisar per kväll/natt och låg sedan och pratade tills det blev ljust ute. En annan sak som hände sista veckan i ettan var att Daniel ville låna min cykel och ta med den till Östersund på studenten för att sen kunna cykla hem på kvällen, men jag sa nej för att jag var rädd att den skulle försvinna. Mitt under kvällen i Östersund så kommer Daniel fram till mig och viftar med min cykelnyckel framför mina ögon och säger ”Kolla Linnéa vad jag har, du kastade ju ut nycklarna till mig när jag inte kom in igår, hur dum får man va?!” och så la han på världens största leende och ännu en gång kom ett tillfälle då jag ville skrika på han men inte kunde göra något annat än att skratta. Daniels hälsning i min studentmössa som var ”I kamp och krig, utan gemensamt sexliv” beskriver vår relation väldigt bra, som vi bråkat men samtidigt alltid funnits där för varandra när vi har behövt varandra och det är det som jag saknar med Daniel. En vän som man alltid visste fanns där när man behövde honom som mest ♥
Fina underbara Daniel ♥
- Inläggsförfattare:Linnéa Kastemyr
- Inlägget publicerat:27 februari 2013
- Inläggskategori:Okategoriserade