Vi tänder ett ljus för Daniel idag och för vår son Fredrik och för alla andra barn som inte får vara med i denna värld . Vi saknar Er så mycket. Många tankar till Er från fam. Karlsson i Vetlanda

Jag vill dela med mig av små korta minnen som jag hade tillsammans med dig Daniel, Det är sådana minnen som alltid finns där när jag tänker på dig. Dessa minnen är så viktiga för mig när jag känner mig ledsen och saknar dig, för det får mig alltid att inse vilken rolig och
fantastisk tid vi hade tillsammans. Ett av dessa minnen är kvällen när jag, Jimmy och Oskar var hemma hos dig för att spela NHL. Ingen av oss kunde förstå hur man gjorde mål vi sköt och sköt men målvakten var i vägen hela tiden. Vi spelade flera matcher som slutade oavgjort,
men helt plötsligt kom du och Jimmy på hur man gjorde mål, och ni utklassade oss match efter match men ni vägrade säga hur ni gjorde. Tillslut blev jag så frustrerad att jag mitt under en match när vi låg under med ett antal mål gick och stängde av huvudströmbrytaren i ren
protest. Jag kommer ihåg hur du och Jimmy tokskrattade åt det hela.

Ett annat sådant minnen som aldrig kommer försvinna är vår lilla tävling vi hade emellan oss. Den gick ut på att vi skulle se vem som vann flest gånger mot varandra det kunde vara vad som helst inom skidor. Vi lyckade dock aldrig kora någon vinnare då ingen av oss kunde erkänna att den andra faktiskt vunnit. Oftast ledde detta till vilda diskussioner där ingen någonsin hade ett rätt. Jag kommer ihåg hur vi kunde ligga och lurpassa på varandra under passen så att ingen av oss skulle kunna rycka iväg och säga att vi vunnit en impuls över den andra. Eller som när vi bokade biljetter till Sonisphere för att se Mötley Crue, Iron Maiden, Slayer och Alice Cooper. Men ett band lockade mest det var Mötley Crue som var ett av dina favoritband, och när dagen väl var kommen så spöregnade det så mycket så att det som skulle vara gräs istället hade förvandlas till en enda stor leråker man var inte torr någonstans, man kunde vrida ur kläderna till och med hälla vatten ur skorna. Men vad spelade det för någon roll du skulle ju få se Mötley Crue live. När de äntligen efter 1-års väntan kliver upp på scenen och drog igång sina klassiska låtar kommer jag ihåg hur lycklig och glad du var att äntligen få se dem spela. Här nedan lägger jag ut några bilder på dig och mig tillsammans från St Olov något som jag tror vi tyckte vara något av det roligaste som hände under året.

Jag lärde känna Daniel när jag flyttade in på elevhemmet samtidigt som han. Första gången jag träffade han så tyckte jag att han verkade lite halvläskig, men den bilden ändrades fort och jag insåg vilken go och härligt person han var. Jag fick även snabbt inse att han älskade att jävlas, och framför allt att jävlas med mig under gymnasietiden. Varje gång han jävlades så gjorde han det med ett leende, så fast jag hellst ville skälla ut han så kunde jag bara skratta, så det var vad jag gjorde hela första året på elevhemmet. Sista veckan på elevhemmet hade Daniel ”för mycket saker på sitt rum” (enligt han) så han bodde tillsammans med mig i mitt rum, vi snittade 3 skräckisar per kväll/natt och låg sedan och pratade tills det blev ljust ute. En annan sak som hände sista veckan i ettan var att Daniel ville låna min cykel och ta med den till Östersund på studenten för att sen kunna cykla hem på kvällen, men jag sa nej för att jag var rädd att den skulle försvinna. Mitt under kvällen i Östersund så kommer Daniel fram till mig och viftar med min cykelnyckel framför mina ögon och säger ”Kolla Linnéa vad jag har, du kastade ju ut nycklarna till mig när jag inte kom in igår, hur dum får man va?!” och så la han på världens största leende och ännu en gång kom ett tillfälle då jag ville skrika på han men inte kunde göra något annat än att skratta. Daniels hälsning i min studentmössa som var ”I kamp och krig, utan gemensamt sexliv” beskriver vår relation väldigt bra, som vi bråkat men samtidigt alltid funnits där för varandra när vi har behövt varandra och det är det som jag saknar med Daniel. En vän som man alltid visste fanns där när man behövde honom som mest ♥

Danne var min kusin. Vi hade inte så mycket kontakt men släkt är släkt. På senare år träffades vi bara om det var något speciellt. Självklart har jag massor av minnen av Danne och då framförallt från det vi var små. Mitt sista minne av honom, sista gången jag träffade honom var när vi firade vår momma/farmor. Hon bjöd oss alla på middag på Arctura. Som vanligt var Danne spexig och glad. Busade och höll låda så vi fick skratta ordenligt. Mest minns jag Bengt-Åkes min när han och Danne tävlat i trapporna. Han var så slut och Danne mös:) Även om vi inte hade någon tät kontakt tänker jag på honom och hans familj nästan varje dag. Jag kommer aldrig glömma när mamma ringde och skrek i telefonen att de hittat Danne i skogen. Det är ett av de värsta ögonblicken i mitt liv.

Som ansvarig för juniorsektionen i ÖSK minns jag Danne som en fantastiskt fin vän. Aldrig ett ont ord och aldrig en tråkig kommentar. Alltid ett smile, ett litet finurligt smile. När vi tränade tillsammans gjorde han alltid sitt bästa och han gav aldrig upp. Under flera år jagade jag honom runt ÖSK-terrängen och vi hade alltid kul. Jag minns så väl när vi möttes på första sträcken i St.Olofsloppet med start i Åre. Strax innan startskottet möttes våra blicker och han log så där finurligt igen. Då sa jag; Nu ska jag jaga dig… Men det blev sista gången vi möttes med skillnaden att det var Danne som jagade mig. Han låg som klistrad i ryggen på mig och när det var 1km kvar då sprang han upp bredvid mig och kollade mig i ansiktet, precis som Tomas Magnusson gjorde i stafetten i Lahti, och sen stack han. Han var nöjd när vi möttes i mål. När jag för ett år sedan var på väg hem från Turkiet (Carl var på JVM) fick jag det tragiska beskedet att Danne hade förolyckats.. Overkligt, fortfarande overkligt! Ta hand om er…

Jag hade inte träffat Daniel på flera år innan olyckan, visst såg jag honom då och då, men jag hade inte pratat med honom. Jag kände honom inte som en vän eller bekant just då, men när vi var små umgicks vi väldigt mycket med Emelie och då även ibland Daniel. Jag minns att jag tyckte att han var stor och läskig, men jag tyckte även när jag blev lite äldre att han var väldigt fin vilket gjorde att jag blev jätte blyg så fort han kom! Jag tyckte också att han var lite läskig för att han och Emelie bråkade ibland, men jag visste ju egentligen att det bara var små bråk som alla syskon har!

En gång, som jag minns iallafall, fick jag spela ett av hans spel och det tyckte jag var jätte coolt! Och om vi behövde hjälp med något så hjälpte han oss. På senare år tappade vi kontakten med Emelie och då även den lilla kontakt vi hade med Daniel. Men det betyder inte att jag slutade tycka att han var väldigt fin och snäll! Jag har alltid tyckt det och det är så jag alltid kommer minnas honom. Såklart var han ju inte fel fri, men vem är det? Men han var en genuint snäll och fin person i det stora hela och det är det som är viktigt! Och för att inte tala om att han var en toppen bra skidåkare! Han var den storebror jag alltid önskat mig, den som driver en till vansinne samtidigt som han finns där och skyddar en när man behöver det. Jag hoppas det inte verkar som att jag försöker låta som att vi stod varandra nära, för det gjorde vi inte,
men hans minne är verkligen värt att föra vidare, för vem som helst kunde se att han var en toppen kille!

Ett år, det är helt sjukt hur fort tiden kan gå, trots att det känns som att den står still… Jag tror inte någon kan förstå hur rörig Din och min relation egentligen var, utåt sett bråkade vi något fruktansvärt, ibland kunde vi inte ens vara i samma rum utan att det blev en himla massa bråk, men Du och jag visste att vi hade något, som jag kan tänka mig inte många syskon har, vi hade ett speciellt förtroende för och till varandra! De fanns saker jag kunde säga till dig som jag inte kunde säga till nån annan. Som jag nu mer går ensam till Din grav för att säga.

Jag kommer ihåg en gång när Du och jag satt på golvet inne på mitt rum och lutade oss mot sängen, det var alldeles mörkt i rummet, vi var hemma ensamma och vi började prata, om allt, om olika val vi gjort i livet, bra och dåliga, om träning, om livet, drömmar, allt! Jag berättade att jag inte kunde tänka mig Dig gå på något annat gymnasium än just skidgymnasiet i Järpen, Du passade liksom inte in på bygg, teknik, fordon eller nått annat, Du var där Du passade in som bäst, då sa Du ”du ska veta Emilié hur mycket det värmer i hjärtat att du säger så, det är dom orden jag kommer ta med mig ut i träningsspåret, och när det går som allra tyngst ska jag tänka på den här stunden och då vet jag att det kommer gå mycket lättare!” Det är det starkaste minnet jag har med dig brorsan, den stunden kommer jag aldrig glömma! Det är dom orden jag kommer ta med mig ut i livet, för jag vet att det kommer gå mycket lättare då! Egentligen vill jag bara säga hur mycket jag saknar Dig! ❤

1 år sedan din olycka. Vi fattar inte hur något sådant kunde hända. Hur orättvist kan det vara? Du hade nytt jobb, precis fått din första lön. Så otroligt lycklig du var när du kom hem på fredag och slängde lönekuvertet på bordet. En ny skoter som du var så lycklig över och inte minst Åsarna Ski Academy som du precis bestämt att du skulle satsa 1 år till på. Det är så otroligt orättvist för du var så lycklig och det glittrade verkligen i dina ögon. Men allt kan på bara en sekund ta en helt annan vändning. Allt rasar som ett korthus och blir aldrig sig likt igen.

Ifjol på dagens datum åkte vi skidor nere på Fyråbadet tillsammans, jag och Daniel. Alla som åkt skidor på Fyråbadet vet vart milen och ”femman” korsar varann, vi kommer precis upp jämsides där från varsitt spår och blir glatt överraskade att se varann. ”Men heej, det var inte igår” börjar vi och båda fortsätter åka. Jag minns inte sist vi träffades innan den här gången, det blir väl lätt så när man väljer gymnasium på olika håll. I högstadiet var det en helt annan sak, då umgicks man varje dag, busade och skrattade hela dagarna.

Vi stakar på i spåren och fortsätter att prata, typ ”vad gör du nu för tiden”, även fast vi hörts sporadiskt via facebook och hållt koll där på vad man gör. Daniel berättade om skidakademin i Åsarna och förklarade för mig vad en akademi innebar. Han berättade om SM tävlingarna i Östersund som snart skulle vara, i slutet av Januari. Vi kom in på Vasaloppet och han berättade att han satsade på topp 100. Wow, tyckte jag som knappt vet om jag skulle tagit mig i mål. Den här skidturen och pratstunden blev tyvärr sista gången jag träffade honom, nått jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat tro just då. Men jag var väldigt glad över att få träffa honom, höra han berätta om hur bra han verkade trivdes med allt, hans höga ambitioner med skidåkningen osv. En fin och genomgod kille som fick alldeles för lite tid på jorden! Hoppas du har det bra där du är!